Jag har fortfarande några deckare kvar från 2017 som jag åtagit mig att skriva om, innan det på allvar blir dags att ta itu med årets nya deckare. Ett av dessa fjolårsalster är Nio dagar till Uksáhkká av Nicklas von Matérn. Författaren har tidigare gett ut en novellsamling där några av novellerna hade deckarinslag, så han är ingen egentlig nybörjare i genren, även om den nya boken måste betecknas som hans debutdeckare.
Tre ungdomars miljöengagemang spårar ur fullständigt, allt medan gruppen krackelerar inifrån. En entomolog upplever allt konstigare saker på museet där hon arbetar och en konstintresserad polis försöker bringa klarhet i det som sker. Handlingen innehåller en mix av fanatisk miljöaktivism, idealism som utnyttjas av cyniska krafter, samisk mytologi, psykisk ohälsa och eskalerande våld. Inte minst skildringen av de idealistiska miljöaktivisterna som tar till drastiska medel för sin sak och som blir cyniskt utnyttjade, samtidigt som deras inbördes relationer är rejält komplicerade, är intressant. Tempot växlar mellan fartfylld och dramatisk action och betydligt långsammare partier. Mer dialog hade kunnat skapa lite mer dynamik i de senare.
Tyvärr präglas dock Nio dagar till Uksáhkká av ett extremt överlastat och omständligt språk, vilket gör att det väldigt svårt att få flyt i läsningen. Jag får erkänna att jag hade svårt att ta mig igenom boken, språket hade behövt stramas upp rejält. Det är inget fel på själva intrigen och ämnena, men det här är en bok som kräver en väldigt språktolerant läsare med ett oändligt tålamod. Jag misstänker tyvärr att väldigt få deckarläsare stämmer in på den beskrivningen. I ett förord tackar författaren sin humoristiska katt för hjälp med att färdigställa boken, till nästa gång rekommenderar jag nog lite hjälp från en redaktör istället.
PS. Nicklas von Matérn försäkrar att boken har fått en ordentlig genomgång till e-boksutgåvan som kommer ut nu i februari, så den som är nyfiken rekommenderas att testa e-boken, förhoppningsvis är den lite mer lättillgänglig.
