Som ung tillbringade Gloria och hennes mamma några somrar i ett feministiskt kvinnokollektiv på en ö i Stockholms skärgård, men en dag for de därifrån och återvände aldrig. Nu har Gloria blivit tillsammans med Adam, en några år äldre överklasskille som också bodde på ön då, men som hon inte kände särskilt väl på den tiden. Gloria följer med honom till ön och till hans familjs tjusiga sommarhus. Att Adam umgås med någon från det gamla kollektivet är dock inget som verkar tilltala hans familj, och det leder snabbt till konflikter. När Gloria sen hittar ett kvinnolik vid det övergivna kollektivhuset dras det förflutna fram i ljuset igen.
Och blomstren dö är Edgren Aldéns andra deckare och precis som debuten, Den åttonde dödssynden (2015), är även detta en relativt stillsam och avskalad psykologisk thriller. Gloria står i centrum för skildringen och vi får följa henne på nära håll genom hennes tankar och genom interaktionen med människorna runt omkring. Efterhand lär vi på det sättet känna även de övriga på ön, och det står klart att det finns traumatiska händelser i det förflutna som Gloria inte minns, men steg för steg återvänder hennes minnesbilder.
Man skulle kanske kunna beskriva Gloria som en mer psykiskt labil arbetarklassvariant av Maria Langs nyfikna Puck, där hon med utgångspunkt i det dysfunktionella överklasshemmet där hon vistas som malplacerad gäst promenerar runt i landsbygdsidyllen och samlar in information från den ena efter den andra. Som upplägg fungerar det bra, samtidigt som jag flera gånger kommer på mig själv med att tycka det blir lite tråkigt.
På senaste tiden har det kommit ganska många deckare om unga kvinnor som återvänder till uppväxtmiljön för att ta reda på vad som verkligen hände i det förflutna, och då gäller det att sticka ut om man ska bli ihågkommen. Det kan tyckas lite orättvist, men även om Edgren Aldén har åstadkommit en klart godkänd bok, är det förmodligen inte den som jag kommer att minnas bäst ur årets skörd – trots det suggestiva omslaget.
