2012 var ett år med ett starkt deckarstartfält från de allra nordligaste delarna av landet. Åsa Larsson fick Svenska deckarakademins pris för bästa svenska deckare för Till offer åt Molok, Tove Alsterdahl nominerades till samma pris för I tystnaden begravd, och Lars Pettersson prisades för bästa deckardebut för Kautokeino, en blodig kniv – som om man ska vara petig utspelar sig huvudsakligen i Norge. Nu kommer uppföljaren till Petterssons hyllade debut, romanen Slaktmånad, och än en gång får vi återse Kautokeino med omnejd.
När en svensk toppolitiker på besök blir skjuten startar en komplicerad polisutredning tillika samarbetsövning med såväl lokala som nationella svenska och norska polisenheter av alla de slag inblandande. Den nyutbildade polisen Ann Berit Bongo vid Reinpolitiet utreder också flera fall där någon dödar renar. Samtidigt utsätts åklagaren Anna Magnusson, som i Petterssons debut återvände till Kautokeino efter många års bortavaro, för upprepade obehagliga hot – det verkar som om någon vill få henne att lämna bygden. Och hennes kusin Aslak Isak plågas av svåra minnen från tiden som soldat i Afghanistan medan det rustas till hans förestående bröllop. Rörigt? Ja, lite, men så småningom klarnar det mesta utan att allt för den skull tvingas ihop till ett sammanhängande fall.
Liksom Kautokeino, en blodig kniv handlar Slaktmånad i grunden om tradition kontra modernisering på olika plan i ett samhälle där familjeband alltid står över den formella lagen. ”Du kan kalla dig polis och vad fan du vill, men du är ändå bara en av den familj du kommer ifrån”, som en av bokens gestalter uttrycker det. I Kautokeino råder ett rättssystem baserat på tradition och lojaliteter, snarare än på nationella lagar. Allra tydligast illustreras konflikten mellan modernitet och tradition i just Anna, som tyngs av ansvaret för familjen, som hon både vill vara en del av och känner sig distanserad ifrån. Dessutom handlar Slaktmånad – precis som årets bok av Hjorth och Rosenfeldt, Den stumma flickan – mycket om hur gruvdrift och prospektering skapar konflikter, hotar miljön, och i det här fallet, även renbetesmarkerna. Det vill säga, om hur moderna, kapitalistiska intressen hotar samernas traditionella näringsgrenar.
Slaktmånad påminner också på många sätt om Johan Theorins Ölandsdeckare. Även i Petterssons Kautokeino finns en stark förankring i folktro, historia och tradition som präglar hela samhället. Men istället för konflikten mellan åretruntboende ölänningar och sommargäster, är det mellan å ena sidan samerna och å den andra människor och bolag utifrån som vill utnyttja naturresurserna runt Kautokeino, som skiljelinjen dras hos Pettersson. Och allt som sker har rötter som sträcker sig långt tillbaka i tiden, oavsett om det gäller diskussioner kring samernas sedvanerätt till marken, konflikter mellan renägarna eller romanens mordmysterium.
Det tar lite tid innan händelseförloppet i Slaktmånad verkligen tar fart, men när det väl sker utvecklas en välskriven och spännande historia som är en värdig uppföljare till Kautokeino, en blodig kniv. Att läsa Pettersson är också att få insikter i en kultur och ett samhälle som jag tror att få sydsvenska deckarläsare egentligen vet särskilt mycket om. Genomgående förs en diskussion om samernas rättigheter och möjligheter. Nytta och nöje i ett således
