Kristina Appelqvist har etablerat sig som Skövdes och västgötalandsbygdens skildrare på den svenska deckarscenen. Med Smultron, bröllop och döden har hon nått tredje delen i den ”nya” serien med litteraturvetaren Helena Waller i detektivrollen – kompletterad av polisen Marie Carlsson och journalisten Frida Åberg. Precis som tidigare är det både akademiska och kyrkliga småstadsmiljöer som står i fokus – och titeln är naturligtvis konstruerad för att skapa till framför allt Maria Lang.
En amatörregissör sätter upp Romeo och Julia, en sedan länge försvunnen Shakespeareexpert hittas mördad och Helena anar att den döde forskaren kanske var ett tidigare okänt originalmanuskript av Shakespeares berömda kärleksdrama på spåren. När sedan amatörsällskapet visar sig splittrat av en gammal familjefejd som också innehållit en tragisk kärlekshistoria… Ni förstår konceptet. Parallellerna mellan nu och då, verklighet och Shakespearedrama är många – och som om inte det vore nog visar det sig finnas ett uråldrigt, hemligt Shakespearesällskap.
På relationsfronten händer det också saker. Helenas väninna Eva ska gifta sig, Helena själv upptäcker att känslorna för en vän kanske är mer än vänskapliga, och journalisten Frida låter oväntat en förälskelse ta fokus från jobbet. För Helenas del blir känslorna snarast en drivkraft i detektivarbetet, för Frida tvärt om. Och Evas bröllop får en viktig funktion för händelseutvecklingen.
Litteraturvetaren som amatördetektiv fungerar som vanligt bra och Appelqvist låter Helena konkret arbeta med att försöka analysera och tolka kryptiska ledtrådar i sökandet efter det okända manuskriptet. Den här gången leder mysterielösandet henne som vanligt på en utflykt utomlands, denna gång till Verona, där hon likt en svensk Robert Langdon söker ledtrådar bland de historiska byggnaderna.
Appelqvist är bra på att hålla berättelsen på en trevlig nivå, det blir aldrig för blodigt, för våldsamt, för obehagligt. Det finns gott om pusseldeckarinslag och läsaren inbjuds till att försöka delta i lösandet av mysteriet. Dessutom är Appelqvists böcker fyllda med litterära referenser, trevliga middagar och huvudpersoner som blir förälskade. Det här är en typ av deckare som attraherar väldigt många svenska deckarläsare. Jag kommer dock på mig själv med att den här gången tycka att det nästan blir alltför tillrättalagt, med att önska att det skulle hända något som på allvar skakar om trevligheten lite.
PS. Vill du läsa med om Kristina Appelqvist? Läs gärna mitt Västgötakapitel i Deckarnas svenska landskap: Från Skåne till Lappland.
