Härom veckan var jag på pressvisning i Köpenhamn för en ny svensk film som hade premiär i USA i augusti, och som har premiär här i Sverige idag, 29 september (i Danmark i 12 oktober). Det är The Nile Hilton Incident (eller Cairo Confidentiality som den också kallas i en del sammanhang), en väldigt osvensk polisfilm – så långt man kan komma från Kopps, Jägarna eller Wallanderfilmatiseringarna – både estetiskt och innehållsmässigt.
En känd sångerska hittas mördad på ett hotellrum och kairopolisen Noredin (spelad av Fares Fares) tilldelas fallet. En unga städerska med invandrarbakgrund, Salwa (spelad av Mari Malek), är det enda vittnet, men hon håller sig undan. Det är 2011 och i Kairo håller den arabiska våren precis på att bryta ut – något som framförallt som en kuliss, även om det antyds vara ett resultat av det genomkorrumperade samhälle som filmen skildrar.
Fares Fares är fantastisk i rollen som den ensamme och sorgsne polisen Noredin som försöker göra det rätta i ett system präglat av korruption och konspirationer. Han går igenom filmen i ett långsamt tempo och med en ständigt lika sorgsen uppsyn. Hans fru är borta, hans far är sjuk och själv slipar han av vardagens kanter med cigaretter och droger. Trots olikheterna påminner Noredin faktiskt ganska mycket om en korrupt Wallander som målmedvetet följer sin magkänsla och sin moraliska kompass genom Kairos labyrintiska gator.
Filmen presenteras som en noir-film, men när det gäller estetiken är den en helt annan typ av film. Vackra, stiliserade bilder med neonljus och regnvåta gator lyser med sin frånvaro. Istället är färgerna är dämpade, här finns varken nattmörker eller solsken, det grå dominerar totalt. Inte ens blodet är rött, utan mest en dov, trögflytande sörja. Vi befinner oss i ett grått och myllrande Kairo där den arabiska våren med oroligheterna på Tahirtorget precis är på gång att bryta ut. Nästan alla utomhusscener är filmade genom bilfönster i rörelse, och huvudsakligen har man använt sig av en rörlig, ibland ganska skakig, kamera.
Stämningsmässigt ligger The Nile Hilton Incident nära den typ av europeisk konstfilm med politiska konnotationer som man hittar hos exempelvis en regissör som Ken Loach. Det är grått och hopplöst, det är smutsigt och mestadels fattigt, och sanningen är lika dunkel som den kompakta cigarettrök som vilar över varje scen. Jag skulle närmast kalla filmen en konspirationsthriller, men där allt rör sig i slow motion – ingen actionfilm således. För varje sten Noredin vänder på förändras bilden av vad som skett, någon ytterligare mördas, mer pengar byter händer och vi som tittare är lika lurade som Noredin.
Filmens noir-elementen ligger framförallt i hopplösheten, i att bakom varje skurk finns det ytterligare någon som drar i trådarna. Korruptionen präglar allt och alla och det finns ingen man kan lita på. I likhet med den klassiska hårdkokta deckaren (tänk Hammett och Chandler) är det dock i maktens och pengarnas korridorer de verkliga ”dockmästarna” sitter och drar i trådarna. Vi möter också en potentiell klassisk femme fatale som förför vår hjälte, men i likhet med allt annat visar sig hennes roll också vara en chimär. Kanske bottnar estetiken i regissörens, Tarik Salehs, bakgrund inom dokumentärfilmen.
Det här är ett lite överraskande filmprojekt. Att skapa en polisthriller på arabiska känns inte som det mest naturliga för en svensk filmskapare, men det känns samtidigt nytt och spännande. Filmens slut med flera spretande trådar är på sätt och vis otillfredsställande, samtidigt som det får händelseförloppet att dröja sig kvar och fortsätta att ställa frågor. Hade det varit en svensk polisthriller i romanform kunde vi varit säkra på att få fler svar i nästa bok. Nu förblir många frågor obesvarade. Filmen rekommenderas dock varmt till den som har lite tålamod och inte tvekar att se något som skiljer sig rejält från vanliga svenska polisfilmer.
