På Stockholmsresan i helgen hade jag Kristina Ohlssons nya deckare, Lotus Blues, med mig. Boken är första delen i en ny kortserie av Ohlsson, en serie som till stor del ska utspela sig i Texas. Det har blivit allt vanligare på senare år att svenska deckarförfattare överger inte bara Stockholm utan även övriga Sverige till förmån för internationella miljöer.
Särskilt gäller detta de författare som är mer samhällskritiskt intresserade och som skildrar en modern trans-nationell brottslighet. Arne Dahls nyligen avslutade Opcop-serie är ju ett närmast emblematiskt exempel, men några av de senaste jag läst är Tove Alsterdals Låt mig ta din hand (Sydamerika), Henrik Berggrens Det röda arvet (Norge, Spanien och Irland) och Kjell Erikssons Smärta (Brasilien). De nämnda böckerna har fortfarande en stark svensk koppling och man känner igen en ”svensk deckarstil” även då miljöerna är nya. Detta gäller faktiskt de flesta av de författare som förlägger sina handlingsförlopp utomlands – något som jag tror är taktiskt för att locka en stor publik, inte minst med tanke på den status som Nordic Noir och Scandicrime idag har internationellt.
Det finns dock också författare som helt släpper de svenska kopplingarna, både intrig- och stilmässigt. Ett bra exempel är Thomas Engström som förra året debuterade med Väster om friheten, en thriller som innehåller underbara Berlin-miljöer och belönades med Svenska deckarakademins pris för årets bästa svenska deckardebut 2013. I år har Engström förlagt uppföljaren, Söder om helvetet, till amerikansk småstadsmiljö, också den en bok som känns väldigt osvensk. Även om båda romanerna är utmärkta – och representerar en välkommen variation i den svenska deckarfloran – kommer jag ändå på mig själv med att tänka att jag kanske borde läsa något av en tysk eller amerikanske deckarförfattare istället, för att få ännu mer initierade lokalskildringar.
En av de härliga sakerna med att läsa deckare är just att få förflytta sig till och utforska andra platser, oavsett om de är nya och främmande eller välbekanta favoriter. Just deckarförfattare är ofta bra miljöskildrare. Kanske beror det på att miljön spelar en så viktig roll inom genren – vare sig det gäller att få ordning på logistiken kring ett begånget brott, eller att förstärka de sammanhållande elementen i en deckarserie. Jag såg extra mycket fram emot att få gå in i Kristina Ohlssons romanvärld och förflytta mig till Texas, då det är del av USA som jag har ett särskilt förhållande till efter att ha tillbringat mycket tid i Austin – den liberala centralorten i en annars till största delen konservativ delstat. Texas är ju också klassisk deckarmark, om än inte för svenska författare. Några av mina favoriter bland Texas-författarna är Rick Riordan, vars romaner om den hårdkokte Tres Navarre – ”the P.I. with a Ph.D. in literature” – huvudsakligen utspelar sig i ett Texmex-doftande och Margarita-drickande San Antonio, och Mary Willis Walker som skriver om kriminaljournalisten Molly Gates som löser mysterier i och kring just Austin. Och båda är författare som är extremt osvenska och fantastiska på att åstadkomma den där underbara texanska lokalfärgen som jag älskar.
Kristina Ohlssons Lotus Blues visade sig ha mer Stockholmsmiljöer än Texasfärg – även om delar av romanen utspelar sig i Huston och Galveston. Det är helt enkelt en roman där karaktärerna är viktigare än miljöerna. Jag gillar Ohlssons nya detektivgestalt, advokaten Martin Benner, och intrigen är härligt galen med ett bra mysterium. Lotus Blues är skriven i en lite mer hårdkokt stil än hennes tidigare polisromaner, men den är alldeles utmärkt och rekommenderas varmt!
