Nu är den här. Årets mest omtalade svenska deckare. Ett unikum när det gäller marknadsföring av böcker. Det sägs att den kommer ut samtidigt i tjugofem länder idag. På olika språk. Miljontals exemplar. Uppföljaren. Den ”fjärde delen” i Stieg Larssons Millenniumtrilogi, författad av David Lagercrantz.
Min första reaktion när jag fick höra att det skulle skrivas en fortsättning på Larssons trilogi var att det hela kändes fruktansvärt smutsigt. Det var så uppenbart ett sätt att tjäna pengar på något som egentligen tillhörde någon annan, att utnyttja en möjlighet där det moraliskt riktiga hade varit att låta bli. Att förlaget och arvingarna valde att göra det kändes fullständigt fel. Samtidigt – som präglad av en mellanstadielärare, den legendariske Arne Törnered, som ständigt upplyste oss av att orsaken bakom allt som sker i världen är att någon tjänar pengar på det – var jag inte alls förvånad.
Och att Lagercrantz tackade ja till det hela är väl inte så mycket att säga om. Hade inte han gjort det så hade uppdraget ändå bara gått till någon annan. Och en sådan chans till världsomfattande berömmelse kommer aldrig igen. Dessutom är Lagercrantz förutsättningar att göra ett bra jobb med boken på alla plan förmodligen bättre än någon annan jag kan komma på. Nu återstår då bara att läsa boken också. Förväntningar? Ja, ganska höga faktiskt. Äntligen ska vi få reda på vad som hände med Lisbeth Salanders syster. Det utgår jag i alla fall ifrån. Annars har Lagercrantz faktiskt misslyckats. Och kommer han kunna leka med deckargenren på rätt sätt? Just det var en av de saker jag gillade allra mest hos Larsson, något som bottnade i hans stora kärlek till genren. Jag återkommer med en recension av Det som inte dödar oss så snart jag hinner.
