Tillbringar tid i Hongkong och funderar över hur mycket det skiljer sig från Sverige. Hur vore det att skriva en deckare som utspelar sig här?
De senaste åren har allt fler svenska deckarförfattare skrivit romaner som utspelar sig utanför Sverige, i olika delar av världen. Oftast väljer de då att ha en svensk detektivgestalt i huvudrollen, ett smart grepp för att på ett trovärdigt sätt ändå kunna skildra de främmande miljöerna tack vare att man kan göra det just från (den ibland mer, ibland mindre) initierade besökarens perspektiv. Det är så exempelvis Henning Mankell, Henrik Tord, Karin Alfredsson och många andra huvudsakligen arbetar. Att skildra den främmande världen och kulturen inifrån, med hjälp av en infödd huvudperson, på ett trovärdigt sätt är alltid mycket svårare. Kanske kan man övertyga en svensk publik, men idag när så många av de svenska deckarna översätts och når läsare över hela världen är det inte lika enkelt.
En av de få svenska deckarförfattare som gett sig på konststycket är Thomas Engström. I debuten, Väster om friheten (2013) skildrade han en tysk före detta Stasiagent och CIA-spion i huvudrollen och handlingen utspelade sig i Berlin. Att det ändå blev så lyckat kan kanske dels tillskrivas att det tyska samhället och kulturen ändå ligger oss svenskar ganska nära, dels att Engströms huvudperson trots att han är tysk, på många sätt – exempelvis genom sin alkoholism och sin yrkesbakgrund – ändå är en outsider i det tyska samhället. När Engström sedan i uppföljaren, Söder om helvetet (2014) låter sin tyska huvudperson befinna sig i USA blir outsiderperspektivet ännu tydligare. Han blir då europén på besök i den amerikanska kulturen, ett perspektiv som är lätt för en svenska läsare att identifiera sig med. Det gör att man lättare förlåter när det är något i skildringen av USA som inte känns helt initierat.
En annan variant hittar vi hos Kjell Eriksson som har förlagt sina två senaste deckare till en liten by i Brasilien. Han har valt att ha lokala poliser i huvudrollerna, även om en och annan svensk gestalt också kan dyka upp. Trots att mycket i skildringen av den brasilianska miljön och kulturen känns övertygande (åtminstone för mig som svensk läsare som aldrig varit i Brasilien) finns där samtidigt något närmast karikatyrartat över Erikssons underbara brasilianska polisgestalter. De uppfyller så mycket av de stereotyper och fördomar som nordeuropéer ofta har om just sydamerikaner, och det är tveksamt om de skulle uppfattas lika ”positivt” av en brasiliansk läsare.
Att skriva en deckare som utspelade sig i Hongkong skulle nog också kräva utanför-perspektivet för att skapa trovärdighet. Ju mer jag ser av och lär mig om Hong Kong och kulturen här, desto mer inser jag hur omöjligt det är att som svensk någonsin kunna bli assimilerad här. Oavsett om du skulle lära dig språket perfekt, skaffa infödda vänner, ett jobb och försöka leva som Hongkong-bo på alla sätt skulle du ändå alltid bli betraktad som västerlänning, som någon som egentligen inte hör hemma här. De kulturella skillnaderna, rasismen och de etniska fördomarna är alltför stora, oavsett hur mycket man än skulle anstränga sig och vilja anpassa sig för att passa in. Och oavsett alla goda intentioner skulle det göra att det var omöjligt att få det där inifrån-perspektivet, att se världen som en infödd Hongkong-bo, som skulle skapa trovärdighet. Visst skulle det säkert gå att förstå tillräckligt mycket för att skapa Hongkong-motsvarigheter till Erikssons brasilianska poliser, men de skulle förmodligen bara kunna övertyga västerländska läsare – en asiatisk läsare skulle nog ändå alltid känna att det var något som skavde, som om gestalten bara var någon som var under cover som Hongkong-bo. Och då är Hongkong ändå förmodligen den mest ”västerländska” kulturen i Asien.
