I höstas tipsade jag för Gota Media om 5 böcker som på olika sätt varit avgörande utvecklingen av den svenska deckaren de senaste decennierna. Artikeln publicerades ursprungligen här i Borås Tidning, men återges också nedan.
Deckarrecensenten Kerstin Bergman tipsar om fem böcker som på olika sätt utgör vändpunkter för den moderna, svenska deckaren.
Mördare utan ansikte (1991) av Henning Mankell
”Mördare utan ansikte” markerade en nystart för den svenska deckaren och inledningen på Nordic Noir-vågen. Mankell satte standarden för den ideala svenska deckaren, polisromanen med samhällskritiska inslag. Nytt i jämförelse med föregångarna Sjöwall och Wahlöö var småstadsmiljön i Ystad och de internationella utblickarna.
Händelser vid vatten (1993) av Kerstin Ekman
Med ”Händelser vid vatten” bidrog Ekman till att göra den svenska deckaren mer rumsren. För första gången betraktades en svensk deckare också som ”finlitteratur”, inte enbart som underhållningslitteratur eller politisk litteratur. Ekman visade att litterärt språk och extensiv naturskildring hade sin plats även i den svenska deckaren.
Sprängaren (1998) av Liza Marklund
Med ”Sprängaren” inleddes 2000-talets ”kvinnovåg” på den svenska deckarscenen. Marklund skapade journalisten Annika Bengtzon som blev först ut av alla de kvinnliga, svenska detektivgestalter som sedan kämpade med livspusslet. Dessutom introducerade Marklund feministiska inslag i den tidigare så manligt och patriarkalt präglade genren.
Män som hatar kvinnor (2005) av Stieg Larsson
Larsson är först ut att på allvar bryta polisromanens dominans och våga leka med deckargenren. Han blandar seriemördarthriller, pusseldeckare, hårdkokt deckare, barn- och ungdomsdeckare, polisroman, rättegångsroman med mera, och inspirerar till en breddning av genren. Efter Larsson följde en explosion av genrevariation och hybridisering på den svenska deckarscenen.
Snabba cash (2006) av Jens Lapidus
Lapidus är först ut med att på allvar föra in det mångkulturella Sverige i deckarnas värld, när han i ”Snabba cash” låter flera av sina huvudpersoner komma från Stockholms invandrartäta förorter. I och med Lapidus Stockholm noir-serie blir det också accepterat att skildra kriminella och deras perspektiv och motiveringsgrunder på ett betydligt mer komplext sätt än vad som tidigare gjorts.
I år är det 30 år sedan Kerstin Ekmans Händelser vid vatten kom ut. På Svenska deckarakademins blogg skriver jag om vad boken betytt för den svenska deckaren som genre. Min text kan du läsa här.
… här är en text jag skrev då som tål att läsas fortfarande:
Min första tanke när beskedet att Henning Mankell avlidit kom igår var att det innebar slutet på en era. Inte för att hans död på något sätt skulle innebära slutet för den svenska deckarens utveckling och framgångar. Men den manifesterade ändå, åtminstone för mig, att den svenska deckartraditionen på något sätt gått vidare. Man skulle kunna säga att Mankell under de senaste kvartsseklet varit den svenska deckarens motsvarighet till Astrid Lindgren – folkkär, nyskapande, med stark integritet, ständigt uppmärksammande samhällets orättvisor, med uppmärksamheten riktad framåt men samtidigt präglad av en nostalgi för ett Sverige som inte längre finns. Och på samma sätt som Lindgrens död bekräftade att nu var 1900-talet verkligen över, var det något som avslutades i och med Mankells frånfälle.
På ett sätt skedde det ju redan tidigare, när Mankell i Den orolige mannen(2009) sa farväl till Wallandergestalten, betonade att han med sina nationella perspektiv hörde hemma i det förflutna och att det var dags att gå vidare med nya detektivgestalter, bättre lämpade att hantera den nya transnationella brottsligheten och den globaliserade världen.
Mankell har hela tiden varit en centralfigur inom den svenska deckarboom vi sett de senaste decennierna. Ska man välja ut ett verk som startade det hela är det i princip omöjligt att förbigå Mankells Mördare utan ansiktefrån 1991, och det inte bara av kronologiska skäl. Som Christoffer Carlsson påminde mig om i våras var det ju faktiskt i den första Wallanderromanen Mankell introducerar det tematiska komplex som kom att bli ett av de allra mest centrala i de senaste decenniernas svenska deckare, och som nog till och med är ännu mer aktuellt idag än 1991: frågorna om den roll rasism, xenofobi och den problematiska rollen till den Andre spelar i det svenska samhället.
Många av de svenska deckarförfattare jag samtalat med de senaste åren nämner också Mankell som en av sina viktiga förebilder och/eller inspirationskällor. Med sin Wallander-serie återuppväckte Mankell Maj Sjöwall och Per Wahlöös samhällskritiska polisromantradition, moderniserade den och ledde den in i 2000-talet. Wallanderserien har på många sätt fungerat som en stomme och referensram för hela den svenska polisromanen de senaste decennierna. Och nu när alltfler författare gör egna varianter av genren genom att blanda den med andra deckarsubgenrer och skapa nya hybrid-genrer, genom att skapa nya typer av polishjältar, och genom att föra in nya miljöer och frågeställningar i genren, är det samtidigt Mankells Wallanderserie man bryter mot. Utan den hade den svenska deckaren förmodligen sett väldigt annorlunda ut idag.
Och även om det var Stieg Larsson som på allvar öppnade den internationella (inte minst den anglo-amerikanska) marknaden för de svenska deckarförfattarna, har Mankell spelat en annan och kanske mist lika viktig roll för deckarframgångarna utomlands. Genom sitt aktiva engagemang för AIDS-situationen i Afrika, i Ship to Gaza, och i så många andra internationellt brännande sammanhang och frågor, har Mankell blivit känd och respekterad som en viktig europeisk intellektuell; känd som någon man från internationellt håll ofta bett kommentera svåra och komplicerade politiska skeenden i världen. Jag minns att det svindlade lite för mig när jag insåg att Desmond Tutu hade skrivit förordet till Mankells I Die, But My Memory Lives On: The World AIDS Crisis and the Memory Book Project (2005), Mankells personliga bok om AIDS-krisen. Och Mankells internationella engagemang har gjort att han mer än någon annan bidragit till den kvalitetsstämpel svenska deckare har idag i den internationella publikens ögon.
Mina personliga favoriter bland Mankells deckare är nog Danslärarens återkomst(2000) och just Den orolige mannen (2009), två böcker som jag återvänt till många gånger. En av de största läsupplevelserna när det gäller Mankell var faktiskt annars den engelska översättningen av Kennedys hjärna(2005), Kennedy’s Brain översatt av Laurie Thompson (2007). I Thompsons fina översättning blir Mankells språk mer poetiskt än någonsin i original, och det nya språketfår en främmandegörande effekt som fick åtminstone mig att se Mankelldeckaren med andra ögon.
Precis som deltagarna i The Memory Book Project kommer Mankell att leva vidare genom sina texter. Även om han inte längre finns bland oss kommer han att fortsätta inspirera så väl deckarförfattare som forskare till nya tankar och böcker, och hans deckare kommer att leva vidare och fortsätta att roa, skrämma och upplysa läsare över hela världen.
PS. Ni som vill läsa mer om Mankells deckare hittar ett kapitel i min Swedish Crime Fiction: The Making of Nordic Noir (2014). Det kapitlet bygger i sin tur på ett antal akademiska artiklar jag skrivit under åren där jag diskuterar Mankells böcker:
”Paradoxes of Understanding the Other: Mankell Explores the ‘African Darkness’”, i Scandinavian Studies 82.3 (Fall 2010): 337–354 (länken är till JSTOR, vilket kräver att man är inloggad via ett universitet eller bibliotek där man har tillgång till JSTOR).
“Initiating a European Turn: Negotiation of European and National Identities in Mankell’s The Troubled Man (2009)”, i Scandinavica, 51.1 (2012): 56–78.
“The Good, The Bad, and the Collaborators: Swedish World War II Guilt Redefined in 21st Century Crime Fiction”, i Imagining Mass Dictatorships: The Individual and the Masses in Literature and Cinema, red. M. Schoenhals och K. Sarsenov. (New York: Palgrave, 2013): 183–210.
I år har jag av olika skäl inte hunnit läsa lika mycket som vanligt, men den bok som mer än övriga jag läst fångat mig i år är Åsa Larssons Fädernas missgärningar, den efterlängtade och avslutande delen i Rebecka Martinsson-serien. Första kapitlet var så där bra att jag fick rysningar, och jag tänkte redan när jag läste det att jag skulle bli väldigt förvånad om Svenska Deckarakademin inte utsåg Fädernas missgärningar till årets bästa svenska deckare.*
Jag hinner inte skriva någon ordentlig recension av Åsa Larssons bok nu, och även om resten av boken inte nådde samma magiska nivå som första kapitlet och den som helhet dessutom är lite väl lång, är det en RIKTIGT bra deckare som varmt rekommenderas. Ni vet alla hur fantastisk Larsson är på att gestalta karaktärer och miljöer (med Ragnhild Pekkari och Börje Ström har hon överträffat sig själv i den nya boken), och den här gången har hon dessutom lyft sitt fina språk ännu ett snäpp. Det är många formuleringar och bilder som bara känns ”wow”, utan att för den skull störa läsflytet. Så ska ni bara läsa en svensk deckare i år är detta min rekommendation.
Gillar ni Åsa Larsson och deckare mer generellt – vilket ni självklart gör eftersom ni hittat hit – tycker jag också att ni ska passa på att läsa Katarina Gregersdotters nyutkomna artikel, ”North Actually: The Meaning of Place in Åsa Larsson’s Crime Novels About Rebecka Martinsson” i senaste numret av Journal of Northern Studies (Vol. 15, No. 1, 2021). Som titeln indikerar handlar den om den roll platsen spelar i Åsa Larssons fem första Rebecka Martinsson-deckare. Låt er inte avskräckas av att det är akademiskt och på engelska, det fixar ni utmärkt.
* Jag är själv ledamot av Svenska Deckarakademin, men sedan jag började skriva egna deckare har jag ingen som helst insyn i bedömningen för akademins svenska priser då ”aktiva svenska deckarförfattare” inte får delta i de jurygrupper som bedömer de svenska böckerna. Sedan jag läste Fädernas missgärningar har dock akademin nominerat den som en av årets fem bästa deckare, så jag är uppenbart inte ensam om att värdera boken högt. Vilken bok som får priset avslöjas den 21 december i samband med akademins Deckarfestival i Eskilstuna.
Nu är svenska Deckarakademin klara med alla nomineringar till årets priser – det vill säga till Årets bästa svenska deckare, Årets bästa till svenska översatta deckare, Årets deckardebutant och Spårhunden (priset för bästa barn- och ungdomsdeckare).
Idag talar man allt oftare hellre om spänningslitteratur än om deckare. Varför gör man det? Och vem är det egentligen som vinner på det? Jag har funderat över vad detta betyder för den svenska deckaren. [Denna artikel publicerades ursprungligen i Borås Tidning i mars 2021.]
Sedan Stieg LarssonsMän som hatar kvinnorpublicerades 2005 har deckargenren i Sverige utvecklats enormt. Innan dess var det framförallt Sjöwall och Wahlöös modell för den samhällskritiska polisromanen som utgjorde måttet för en kvalitetsdeckare. Skulle du bli framgångsrik som deckarförfattare var det åt det hållet du skulle sikta. Men Larsson gjorde något helt annat och lyckades ännu bättre. Det internationella genomslag han fick med böckerna i Millennium-trilogin överglänste vida det hans tidigare svenska författarkollegor fått. I jämförelse med Larssons försäljningssiffror stod till och med Henning Mankell sig ganska slätt.
Det som var nytt och originellt med Män som hatar kvinnorvar hur Larsson lekte med deckargenren, hur han vågade lämna det väl upptrampade polisspåret och blanda element från ett antal olika deckargenrer. Mest framträdande i den första boken är naturligtvis hur han förenar pusseldeckaren med seriemördarthrillern, men här återfinns även inslag av exempelvis rättegångsroman, journalistdeckare, hårdkokt deckare, barn- och ungdomsdeckare – och naturligtvis polisroman.
Larssons framgångar fungerade som både en ögonöppnare och en inspirationskälla för övriga svenska deckarförfattare. Plötsligt vågade man ta ut svängarna, arbeta med nya typer av huvudpersoner och utmaningen att skapa nya originella genrekombinationer sporrade till en enorm utveckling av genren. I princip ”alla” kombinerade olika deckargenrer, variationen ökade och deckarhybriderna stod som spön i recensenternas slalombackar.
Det här var en utveckling som säkerligen både bidrog till och sammanföll med en enorm växtkraft inom genren. Fler och fler svenska deckare (eller kriminalromaner, som är en term som också kan användas som ett paraplybegrepp, synonymt med deckare) gavs ut varje år, fler och fler översattes, filmatiserades, lästes och dök upp i hyllorna på flygplatser och i boklådor världen över. Larssons framgångar hade dessutom öppnat även den engelskspråkiga marknaden för de svenska författarna och det var som om Män som hatar kvinnorfungerat som ett startskott för en inspirerande frihet inom genren som resulterade i ett framgångsrikt överflöd. So far, so good.
I takt med att genrevariationen ökade började författarna ta ut svängarna ytterligare, blanda in även andra populärgenrer i deckargenren. Lite skräck, lite romance, lite fantasy, lite chick lit – möjligheterna tycktes oändliga. Det här var något förlagen var snabba att haka på. Plötsligt talade man hellre om spänningslitteratur än om deckare. Då kunde man rida på den framgångsrika deckarvågen för att sälja in även sådant som egentligen snarare hörde hemma i framförallt skräck- eller fantasygenren, böcker som innehåller övernaturliga inslag vilket är absolut förbjudet inom deckargenren i sig.
Rubriken ”Deckare” ersätts idag i många fall av rubriken ”Spänning” i förlagskataloger och bokhandelsskyltning. Även när det gäller deckarpriser – Storytel Awards och Crimetime (Specsavers) Awards är bra exempel – får skräck- och fantasyromaner numera ofta vara med och konkurrera om deckarpriserna. I princip är det bara Svenska Deckarakademins priser som fortfarande i praktiken är renodlade deckarpriser. Vi har alltså rört oss en bra bit från Stieg Larsson som förebild. Även om han tangerade skräckgenren i en del av sina thrillerutspel och fantasygenren i Lisbeth Salanders släktskap med superhjältarna, höll han sig hela vägen inom verklighetens – och deckargenrens – krassa ramar.
Vad innebär då detta rent konkret för deckargenren? I bästa fall innebär det att läsare upptäcker nya typer av böcker de inte annars skulle välja spontant, och inte minst innebär det att böcker ur andra genrer än renodlade deckare får mer uppmärksamhet än de skulle ha fått annars. De stora bästsäljarna inom ”spänningsgenren” är trots allt fortfarande deckare utan inslag som bryter det realistiska kontraktet med läsaren (många av dessa bästsäljare innehåller dock inslag av framförallt romance, som ända sedan det nya millenniets början fått allt större plats inom genren). Det kan spänningsböckerna med övernaturliga inslag (ännu?) inte konkurrera med.
I sämsta fall innebär det en urvattning av genren, där läsare känner sig lurade när deckargåtan plötsligt löses på övernaturlig väg och där man har svårt att veta vilka böcker som egentligen är deckare. Där läsare håller sig till de redan etablerade deckarserierna och deckarförfattarna, för där ”vet man vad man får”, istället för att våga testa nya debutanter och författare.
Spelar det här alls någon roll? För förlagen som använder deckarnas framgångar för att marknadsföra och sälja även andra böcker (och som även är drivande bakom priser som exempelvis de ovan nämnda) är det naturligtvis bra, på samma sätt som att allting nu marknadsförs utomlands som Nordic Noir, vare sig det är noir, deckare eller ens av nordiskt ursprung. När det finns ett framgångsrikt koncept vill alla rida på vågen, och att döpa om allt till spänningslitteratur är precis samma sak. För genren i sig och för läsarna är fördelarna betydligt mera tveksamma.
