Med en bok om året sedan debuten 2010 med Vecka 36 har Sofie Sarenbrant blivit fast etablerad som ett namn i mellanskiktet bland de svenska deckarförfattarna – de som skriver habila deckare men som inte på något sätt sticker ut och därmed lätt tenderar att försvinna i mängden. Sarenbrants förra deckare, Andra andningen (2013), hade dock ett kul och udda koncept då hela handlingen – med undantag för ett par mindre tillbakablickar – utspelade sig under ett maratonlopp. Visning pågår upplevs däremot snarare som skriven enligt formulär 1A, men när man väl når slutet inser man att upplägget även där är lite ovanligare än så.
En husägare hittas död hemma morgonen efter att huset visats inför försäljning. Den misshandlade hustrun som begärt skilsmässa blir misstänkt, men som läsare vet vi att någon annan är mördaren då vi fått följa hen som smugit runt i huset på natten. I centrum för berättelsen står som vanligt polisen Emma Sköld. Hon är gravid och mår illa, och samtidigt trakasseras hon och hennes nya partner av Emmas förra man. Att Emmas syster Josefin – som själv går igenom en privat kris – dessutom är nära väninna med den mördades hustru komplicerar det hela ytterligare. Tematiskt handlar Visning pågår mycket om svek, om övergivenhet och om hämnd. Ja, framförallt handlar det om relationer med problem, men någon konklusion nås egentligen aldrig – bra relationer verkar vara ett svåruppnåeligt mål.
Det här är definitivt inte en av de bästa deckarna jag läst i år, och det är som sagt mycket formulär 1A. Men Sarenbrant arbetar snyggt med växlingar mellan första- och tredjepersons-berättande på ett sätt som skapar osäkerhet (på ett bra sätt), och intrigen visar sig mer originell än det först kan verka. Mot slutet lyckas hon också överraska läsaren och lyfta det hela så att man ändå blir nyfiken på att se vad som sker med Emma och de andra i nästa bok.
