Något jag ofta återkommer till när jag är ute och pratar om deckare och vad en bra deckare är, är att det är svårare att skriva en bra deckare än en bra vanlig roman. För att få till en bra roman behöver man komplexa karaktärer, ett intressant ämne, ett bra språk och fina miljöbeskrivningar. Men för att det ska bli en bra deckare krävs också att det finns ett driv i språket och berättelsen så att det blir spännande, det krävs att allt hänger ihop på ett klurigt sätt, och det krävs att man kan sin deckargenre så att man kan använda sig av, leka med och bryta mot konventionerna på sätt som gör att det känns nytt och roligt.
Häromdagen recenserade jag Fredrik Ekelunds nya deckare, Natten undrar vem jag är, i Sydsvenskan. Det råder inga tvivel om att Ekelund är en bra författare som är fantastisk på att gestalta dagens Malmö, har ett komplext språk, kan skriva på ett engagerande sätt om svåra ämnen och kan skapa intressanta gestalter. Däremot är han faktiskt inte någon särskilt bra deckarförfattare, åtminstone inte den här gången. Ni som är prenumeranter på Sydsvenskan kan läsa recensionen här (de har skrivit fel i ingressen, jag påstår inte att det inte ÄR en deckare, bara att boken inte är bra som deckare), övriga får nöja er med bilden nedan eller ta en promenad till biblioteket.
