När vi nu för tionde gången möter polisen Ewert Grens har de senaste åren satt sina spår, på ett huvudsakligen positivt sätt. Grens tillit till andra människor har ökat, han är inte längre den ensamvarg han så länge varit. Han har en bästa vän som är en tolvårig pojke, och för första gången sedan hustruns död är han förälskad på riktigt och fullt beredd att ta språnget in i en ny relation. Men verkligheten sätter naturligtvis käppar i hjulet och inget förblir frid och fröjd.
Litapåmig handlar om trafficking, prostitution och organhandel. Den kriminella organisation Grens tampades med redan i Roslund och Hellströms Box 21 visar sig ha levt vidare i högsta välmåga i det fördolda under årens som gått. De importerar fortfarande kvinnor från Baltikum för att driva lägenhetsbordeller i Stockholms finare kvarter, och för dem är unga kvinnor en handelsvara med kort bäst-före-datum.
Roslund har alltid varit en mästare på att berätta om de stora sammanhangen när det gäller samtidens kriminalitet, så även denna gång. Det är en välunderbyggd och skrämmande bild som målas upp av den cyniska människohandeln som bedrivs i Sverige idag, där girighet och skapar komplexa affärsmodeller där människor endast värderas utifrån hur mycket inkomster de kan inbringa – levande eller döda.
När Grens kommer alltför nära och råkar illa ut är det än en gång dags för infiltratören Piet Hoffman att rycka ut. Den här gången gör han det inte motvilligt som tidigare, utan vänskapen mellan Grens och Hoffmanns familj har vuxit sig så stark att han nu istället är den pådrivande för att rädda vännen och sätta fast storskurkarna – men kanske är det redan för sent…
Det här är den sjätte boken där Grens och Hoffman agerar omaka radarpar, och det är definitivt en av de starkaste. Själv skulle jag nog värdera Tre minuter, boken om kokainhandeln, allra högst, men Litapåmig står definitivt inte långt efter. Roslund är en mästare inte bara på research, han håller också spänningen uppe på ett sätt få andra svenska deckarförfattare behärskar, ofta med hjälp av tidsfrister på liv och död, men också på så många andra komplexa sätt.
När man talar om svenska deckare talas det ibland lite föraktfullt om ”journalistprosa”, något som främst stammar ur ett behov av att från mer finlitterärt håll markera att någon vidare ”fin” litteratur kan de populära deckarna som säljer så bra åtminstone inte göra anspråk på att vara. Att skriva på ett klart och direkt språk är dock ett kvalitetskriterium inom just denna genre, där språket aldrig får bli så litterärt komplicerat att det skymmer eller bromsar intrigen. Den optimala deckarspråkliga nivån är dock något Roslund behärskar till fulländning. Det är en njutning att läsa hans okomplicerade prosa som bidrar till att bygga upp stämningar och driva upp tempot i berättelsen, samtidigt som de finstämda kontrasterna också ges utrymme.
Det enda jag har att anmärka på denna gång är möjligen att jag kunde önska att det dröjt lite längre innan det avslöjades för läsaren vem som egentligen var hjärnan bakom berättelsens kriminella nätverk. Jag förstår dock varför Roslund valde att låta läsaren veta så pass tidigt, då vetskapen bidrar till att öka spänningen på ett annat sätt. Läs boken själv och se om du håller med mig eller inte.
