Psykologen Sebastian Bergman tillhör en av mina favoritfigurer i den svenska deckarfloran just nu. Han är en osympatisk sexmissbrukare som ljuger för alla omkring sig och för det mesta egoistiskt tar för sig och trampar runt, utan att ta hänsyn till vem han trampar på. Det är ingen person som man skulle vilja ha något som helst att göra med i verkliga livet.
Sebastian Bergman är en detektivgestalt som det är i princip omöjligt att identifiera sig med. Möjligen kan man tycka lite synd om honom någon gång, men han har alltid sig själv att skylla när det går åt skogen. Ändå är han en fängslande gestalt, någon jag gillar att läsa om och följa, kanske just för att det alltid är så klart att det inte kommer att gå honom väl. Det är en kombination av obehag och fascination, och genom de hittills fyra böckerna om honom blir han ständigt allt mer komplex, allteftersom han visar upp sin avskyvärdhet kryddad med enstaka glimtar av mänsklig värme.
