De senaste dagarna har jag tillbringat i Reykjavik, där man dels hållit en deckarkonferens, “Noir in the North”, dels en deckarfestival, “Iceland Noir”. Konferensen inleddes med att den isländska deckarförfattaren Yrsa Sigurdardottir talade. Av det hon sa fastnade jag särskilt för hur hon talade om att fördelen med att skriva fristående deckare vara att man arbetade med ”disposable characters”, det vill säga att man hade friheten att göra precis vad som helst med sina gestalter, att man inte alls var lika begränsad som när man skrev serier och hela tiden var tvungen att tänka på att gestalterna skulle fungera i nästa bok också.
Yrsa Sigurdardottir konstaterade också att det de senaste åren funnits extremt få kvinnliga författare på de isländska 10-i-topp-listorna över vilka böcker som sålt bäst varje år. De enda böckerna skrivna av kvinnor som fanns med på listorna var faktiskt hennes egna deckare och någon enstaka kokbok. På det sättet skiljer sig den isländska bokmarknaden tydligen från den svenska där kvinnliga deckarförfattare – och även andra kvinnliga författare – i betydligt större utsträckning förekommer bland de tio vars nya titlar säljer i flest exemplar varje år.
