Recension av Edvard Fenviks Blodsband

Det finns många svenska deckardebutanter i år. En av dem är juristen Edvard Fenvik, vars debut är en habil polisroman av den klassiska skolan. Här är kortrecensionen jag skrev för Gota Media i våras.

En gruppvåldtäkt sker på Finlandsfärjan under en muckarresa i början av 1990-talet. Nu nästan trettio år senare mördas och lemlästas förövarna, en efter en. Upplägget för Fenviks debutdeckare Blodsband är inte unikt, men väl så effektivt. Som läsare följer vi huvudsakligen polisutredningen med parhästarna Oscar Bodfors och Sasha Blagojevic i centrum, men som vanligt är i dagens polisromaner får vi även följa mördarens historia liksom några av de övriga inblandade. Handlingen är förlagd till Stockholm, där poliserna rör sig mellan innerstaden och mer perifera stadsdelar.

Fenvik har åstadkommit en deckare med bra tempo och flyt, och de två poliserna i huvudrollerna är tillräckligt intressanta för att engagera. Däremot har jag lite svårt att hålla isär alla medlemmar av poliskollektivet som turas om att hålla förhör och åka ut på uppdrag. Boken hade vunnit på att ett par av dem strukits bort och de återstående gjorts mer olika. Även en större variation i beskrivningen av personer och miljöer – som genomgående framförallt är visuell och mycket detaljerad – hade lyft berättelsen ytterligare. På det stora hela är dock Blodsband en habil och lovande debut, och vi kommer säkerligen få återse Oscar och Sasha snart igen.

Share