Trots den enorma popularitet de olika CSI-serierna på TV rönt i Sverige under 2000-talet, har deckare med kriminaltekniskt fokus varit relativt sällsynta blommor i den svenska deckardjungeln under samma period. Elias Palm och Varg Gyllander är de två författare som med störst ambition och framgång försökt ändra på detta genom att skriva romaner med detektivgestalter hämtade från det kriminaltekniska fältet. Palm och Gyllander har dock arbetat efter radikalt olika strategier. Palm har satt rättsläkaren Ella Andersson i huvudrollen, och precis som de amerikanska föregångarna Patricia Cornwell och Kathy Reichs lägger han stor vikt vid att återge och förklara så mycket tekniska detaljer och processer som möjligt.
Gyllander har däremot gått en närmast motsatt väg genom att ”försvenska” den kriminaltekniska genren och gestalta sina olika kriminaltekniker i princip som traditionella svenska polisromanpoliser, alltmedan han begränsar de tekniska specifikationerna till ett minimum. När jag nu läser den nya Gyllander-deckaren, Min är hämnden, konstaterar jag att de tekniska inslagen faktiskt oftast begränsas till att det sägs att huvudpersonerna arbetar enligt forensisk praxis, något som upprepas frekvent och som för mig känns irriterande svengelskt – även om det är mycket möjligt att ”forensisk” är den formellt korrekta termen även på svenska.
