Efter tio ganska klassiska svenska polisromaner om A-gruppen (följt av en Decamerone-inspirerad elfte del i den serien) och fyra europeiska polisromaner i Opcop-serien om global brottslighet, sa Dahl att det var dags att skala ner och kom då ut med Utmarker (2016). För mig som tyckte Opcop-serien – som kombinerade de stora perspektiven och frågorna med humor, mytologi och starka karaktärer – var det bästa Dahl skrivit, blev Utmarker något av en antiklimax. Dels var det egentligen inte särskilt avskalat, även om två huvudpersoner visserligen är färre än ett tiotal och Sverige är mindre än världen. Dels fortsatte Dahl att köra med extra allt, vilket i det nya sammanhanget kändes lite överlastat.
Inland är en direkt fortsättning på Utmarker, och även denna gång möter vi poliserna Sam Berger, Desiré Rosenkvist och Molly Blom. Efter upplösningen i förra boken har Sam legat nedsövd länge och han och Molly är nu på flykt och gömmer sig i den svenska fjällvärlden. Trots det får de i uppdrag att börja nysta i ett gammalt fall där nya bevis gör att man ifrågasätter om rätt man dömts för en serie mord.
Intrigen präglas av paranoia och konspirationer, den är klurig och innehåller många överraskningsmoment där så väl sakernas tillstånd som människor ofta visar sig vara någonting annat än vad man först tror. Dahl är en skicklig berättare och nu när det blir färre involverade, mycket tack vara Sam och Mollys isolerade situation och att miljön till största del är enslig landsbygd, finns det plötsligt mer utrymme för författarens språkliga underfundigheter och diskreta humor – element som bidrog till att förra boken som utspelades sig i en stökigare Stockholmsmiljö kändes lite överlastad.
Även om Dahls nya serie inte är nyskapande på samma sätt som Opcop-serien, utan snarare placerar sig i den nya polisthrillertradition som etablerat sig i Sverige på senare år i spåren av Jens Lapidus Stockholm Noir-trilogi, om än Dahl laborerar med lite mer paranoia och landsbygdsmiljön som är ovanlig i polisthrillern. Och nu är det faktiskt riktigt roligt att läsa Dahl igen.
