I Denise Rudbergs femte deckare i serien om åklagarsekreteraren Marianne Jidhoff och poliserna Augustin Madrid och Torsten Ehn blir en ung kvinna överfallen i sin lägenhet på Östermalm på natten. Några dagar senare sker ytterligare en attack. Det visar sig att en serie nästan exakt likadana överfall skedde i Lund tjugo år tidigare. Kan det vara samma gärningsman eller har man att göra med en copycat? Och varför har egentligen den nya kvinna Augustin Madrid börjat träffa så svårt att släppa andra människor inpå livet?
Som vanligt hos Rudberg rör vi oss i de övre samhällsskikten, och vid det här laget vet man som läsare att det inte är någon idé att leta misstänkta bland ”vanliga” människor. Det är hos överklassen förklaringarna till vad som ligger bakom brotten i Rudbergs deckare står att hämta. Berättelsen om serievåldtäktsmannen är spännande och skrämmande, även om inte riktigt alla frågor får sina svar. Och minst lika skrämmande är skildringen av hur våldtäktsutredningarna hanterades av polisen i början av 1990-talet – det är skönt att veta att det åtminstone blivit lite bättre sedan dess, även om det är ett område som fortfarande har rum för en hel del förbättringar.
Denna gång är det väldigt mycket fokus på huvudpersonernas kärleksliv, något som tar utrymme som annars kunde ha lagts på att fördjupa skildringen av brotten eller kanske på att låta läsaren komma närmare något av offren. Rudberg löser dock ett par relationsproblem som bidragit till att göra gestalterna lite tråkigare och det lovar gott inför fortsättningen. Framförallt Jidhoff är dock väldigt väl gestaltad och hennes aversion mot älskaren Claudes hund är så bra skildrad att man nästan själv kan känna den fysiskt när man läser.
Jag gillar Rudbergs gestalter och det är alltid trevligt att få återse dem. Den här gången lyckas jag dock inte riktigt fångas av deras gemenskap på samma sätt som tidigare. Det är något med kemin mellan dem som saknas och arbetsmötena hemma hos Marianne Jidhoff har inte riktigt den där magin som de brukar. När klockan slår fem är inte Rudbergs starkaste bok, men berättelsen flyter på bra och jag gissar att den ändå innebär julafton för många av de läsare som trivs i Rudbergs överklasstockholm.
