Nu har jag äntligen hunnit läsa den också. Den fjärde Millenniumboken. David Lagercrantz uppföljare till Stieg Larssons Millenniumtrilogi. Och först ska det fastslås: Den här är en bra deckare. Sen är det omöjligt att läsa och bedöma Det som inte dödar oss helt på egna meriter, utan att jämföra med Larssons böcker, och det ger naturligtvis upphov till en massa kritik som annars till stora delar aldrig hade varit aktuell.
Vi har alla läst Larssons trilogi och har våra uppfattningar om den och dess gestalter. Vad än Lagercrantz skulle ha åstadkommit hade det brutit mot en del av dessa uppfattningar, han hade aldrig kunnat åstadkomma en bok som på alla plan ”kändes” som om Larsson skrivit den. Och det är naturligtvis inte heller poängen med att skriva en uppföljare i det här fallet. Det är inte som när en serie olika författare som i tur och ordning dolde sig bakom pseudonymen Carolyn Keene skrev Kitty-böckerna. Då var poängen att det skulle uppfattas som om samma skribent låg bakom alla böcker i serien. Det är det inte i fallet med Millenniumböckerna.
