DIN GUIDE I DECKARDJUNGELN
Kerstin Det är fantastiskt roligt att boken Deckarnas svenska landskap: Från Skåne till Lappland får så mycket medial uppmärksamhet! I morse var jag inbjuden för att prata om boken i radio P4 Kristianstad. Det blev en väldigt tidig morgon för att komma dit, men väl där blev jag väl omhändertagen och alla var intresserade och nyfikna på boken och engagerade i att få prata om deckare i allmänhet. Inslaget var direktsänt, men går också att lyssna på här.
Igår intervjuades jag av TT-journalisten Joachim Sundell om boken Deckarnas svenska landskap: Från Skåne till Lappland, något som resulterade i en stor fin artikel som Dagens Nyheter publicerat idag. Artikeln hittar ni här.
Kan tipsa om att fotografen Cecilia Träff har lagt upp en massa fina bilder från Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall i höstas, inte minst en massa fina författarporträtt. Bilderna hittar ni här, på hennes hemsida. Bilden nedan på mig och festivalens ordförande Tomas Melander när vi pustar ut efter att ha lett festivalens sista författarkväll är dock tagen av Lennart Bergström.
Ännu har inte 2015 års deckare börjat droppa in i min brevlåda, så några ytterligare recensioner av böcker från 2014 hinns med innan det är dags att påbörja det nya året på allvar. En av mina nya deckarbekantskaper från 2014 är danska Lotte Petri, vars Sort død kom ut på danska i mars. Det är Petris tredje deckare. För den första, Den 5. plage (2009) nominerades hon till Danske Banks Debutantpris. Det är en intressant och välskrivande författare vi har att göra med, men tyvärr finns inga av hennes deckare översatta till svenska ännu.
I Sort død har ett antal läkare inom olika områden som gått utbildningen tillsammans en återträff på ett forskningsinstitut beläget i anslutning till Rigshospitalet i Köpenhamn. Efter festen hittas en av deltagarna mördad i källaren, där mörka och ensliga kulvertar förbinder institutet och sjukhuset. Mordmetoden är smart uttänkt och jag har åtminstone inte stött på den tidigare. Senare hittas en hemlös man mördad under mystiska omständigheter, omständigheter som visar sig identiska med ett mord som skett samtidigt utanför Moskva. De döda männen är dessutom båda smittade med ett modifierat pestvirus, och snart inträffar ytterligare dödsfall.
Vill bara tipsa om att boken Deckarnas svenska landskap: Från Skåne till Lappland som jag är redaktör för har fått en väldigt fin recension av Gunilla Wedding på Skånskan! Det är den första recensionen jag sett och det betyder extra mycket när det är någon så kunnig som Gunilla Wedding som kommer med beröm!
Cherstin Juhlin har annekterat Kristianstad och Åhus som miljö för sin polisromanserie med Annika Vester – polis med några få år kvar till pension – i huvudrollen. I Bryggan (som kom ut redan 2013, men som jag inte kommit mig för med att läsa förrän nu) anmäls en man försvunnen av sin sambo, och Annika engagerar sig i fallet. Parallellt med utredningen får vi också följa Annikas uppväxthistoria med en förtryckande far och ett traumatiskt övergrepp som centrala ingredienser. Det aktuella fallet river upp gamla sår för Annika, samtidigt som hennes far blir allt äldre och skörare. En väldigt stor del av romanen handlar just om Annikas privata liv – så väl om glädjeämnen som om trauman och problem. De senare har dock i stor utsträckning paralleller även i andra delar av berättelsen, och till stor del handlar det om svek och maktspel.
Juhlin har själv en bakgrund inom polisen och hon är väldigt noga med de yrkesrelaterade detaljerna. Ibland blir det nästan väl omständligt, som när hon återkommande använder förklarande parenteser. Vana deckarläsare är redan relativt välbekanta med polisarbete och då är det bättre att presentera sådant lite mer diskret så att man inte riskerar att läsaren känner sin kunskapsnivå underskattad.
Mats Ahlstedt tillhör de svenska deckarförfattare som varit med ett tag och skriver habila deckare, men som ändå inte fått den där stora uppmärksamheten och de höga placeringarna på bestsellerlistorna. Han inledde deckarkarriären 2005 med Dödsängeln, och har till dags dato skrivit åtta romaner i Göteborgsmiljö med poliserna Fatima Wallinder, Sören Högström och deras kollegor i centrum. De senaste tre – som också brukar beskrivas som en trilogi – har dessutom i huvudrollen inkluderat fängelseprästen Johannes Brobeck, den numera pensionerade ”deckarprästen”.
I Ondskans spår har Brobeck skaffat sig en hundpromenadsbekant. Hon ber honom undersöka vad som hände hennes dotter som försvann för tolv år sedan och som aldrig hittats. Snart känner Brobeck sig hotad, kvinnan försvinner och alla han talar med verkar rädda. Och överallt dyker serber ur den göteborgska ”juggemaffian” upp. Samtidigt rymmer Högströms äldre dotter, som bor med hans ex-fru, hemifrån och Wallinders sambo visar sig plötsligt ha en tvillingbror som är en efterlyst serbisk krigsförbrytare.
Jonas Moström har gjort sig känd som Sundsvalls främsta skildrare i deckargenren. I åtta romaner med läkaren Erik Jensen och polisen Johan Axberg i huvudrollerna har han utforskat den medelpadska metropolens mörka sidor. Med Himlen är alltid högre påbörjar Moström dock en ny serie, på ny plats och med en ny huvudperson.
Psykiatrikern Nathalie Svensson jobbar på en klinik i Uppsala, men är också verksam inom Rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp. Hon är nyskild och när hon inte har hand om barnen i Uppsala utforskar hon singellivets dejtingmöjligheter i Stockholm. När hon blir vittne till hur en av hennes erövringar mördas – och därtill på samma sätt som hennes stora kärlek mördats tio år tidigare – börjar Nathalie nysta i det hela. Vad hände egentligen för tio år sedan, och vem kan hon lita på när både vänner, kollegor och familj visar sig dölja saker?
När jag är ute och reser och de böcker jag har med mig tar slut finns det några författare jag brukar söka mig till i flygplatsshopparna eller på den engelskspråkiga deckarhyllan i någon lokal bokhandel. En av dessa är amerikanska Patricia Cornwell, som jag följt sedan jag började intressera mig för förhållandet mellan vetenskap och deckare, men som jag, om jag ska vara ärlig, idag nog främst läser för att jag trivs tillsammans med hennes huvudpersoner. Cornwells Scarpetta-serie är ganska ojämn i kvaliteten, men som med alla serier man väl fastnat i bryr man sig om hur det går för karaktärerna – även om den enskilda boken kan ha sina brister.
Dust (2013) är den tjugoandra delen i Cornwells serie med rättsläkaren Kay Scarpetta och hennes vänner i centrum. Boken finns ännu inte på svenska, men dyker säkert upp i översättning snart. Tjugoförsta delen i serien, The Bone Bed (2012), kommer ut på svenska nu till våren med titeln Grön död, och på engelska finns redan tjugotredje delen, Flesh and Blood (2014) ute.
Med sin Stockholm Noir-trilogi (2006–2011) etablerade sig Jens Lapidus som något av det mest nyskapande och intressanta i den svenska deckarfloran. Genom att införa nya Stockholmsmiljöer och perspektiv, ett annorlunda språk och originella huvudpersoner förnyade han den samhällskritiska svenska deckaren på ett välkommet sätt. Vi fick se ett Stockholm där den verkliga makten inte alls ligger i de offentliga makthavarnas händer, utan där allt istället kontrolleras av de kriminella nätverk som styr under den officiella, polerade ytan.
Med Vip-rummet inleder Lapidus en ny serie – eller åtminstone kan man anta att romanen kommer att få uppföljare. Precis som författarens tidigare deckare är den nya boken väldigt karaktärsdriven, och denna gång har han skapat gestalter som är ännu lättare för läsaren att identifiera sig med. Kanske beror det på att det rör sig om färre huvudpersoner, eller så har Lapidus nu helt enkelt överträffat sig själv när det gäller att skapa fängslande och intressanta karaktärer.
